Sannerligen ett annorlunda bröllop vi var bjudna på igår. Pedro och Rosa gifte sig i mars 1985, två veckor efter en stor jordbävning. De fick tre barn, varav den yngsta dottern , Carla, föddes med Downsyndromet, och mycket av deras tid gick åt till att ta hand om henne. När Carlita dog, 8 år gammal, skrev Pedro en vacker dikt om den kärlek hon hade familjen innan hon återgick till att bli en stjärna. För några år sedan insjuknade mellandottern Sofia och togs under en tid in på klinik för att till slut få en oklar diagnos ; antingen bipolär eller schizofren. Idag är hon 18 år och med stor omsorg från föräldrarnas sida är hon ganska stabil. Äldsta dottern Camila gick en klass över Mikaela och har alltid varit konstnärligt lagd. Hon började efter studenten att läsa teater, men chockerades över alla egon som armbågade sig fram inom teaterns värld och övergick till att bli förskollärare. Alla prövningar med barnen tärde på relationen och äktenskapet sprack.
Ett år levde Pedro och Rosa åtskilda, men återfann varandra igen.
Rosa har alltid deltagit aktivt i församlingslivet och är aktivt troende, medan Pedro känner stor vördnad och respekt för ursprungskulturers trossystem och ritualer, men inte inordnar sig under katolska kyrkan. Pedro har alltid gått sin egen väg; alltid varit omutlig i sina övertygelser och aldrig fjäskat för någon för att vinna personliga fördelar. Han är en mycket ovanlig människa i sin autenticitet, men också en mycket originell person. Efter 25 års samlevnad ville han visa Rosa sin respekt för hennes tro och föreslog att de skulle gifta sig i kyrkan, med hennes präst som också är hans gode vän, som vigselförrättare. När de fastställde datum för kyrkbröllopet anade de inte att det skulle föregås av en ny, ändå större jordbävning.
Vi var ett hundratal goda vänner och anhöriga som slöt upp till vigselakten, som Pedro troligen själv regisserat in i minsta detalj, då jag känner honom som en uppriktig och uttrycksfull människa. Jag tror inte jag överdriver när jag påstår att vi alla kände oss djupt berörda av deras ömsesidiga kärleksförklaring, av döttrarnas körsång och tal till sina föräldrar; av en gemensam god vän som anspelade på Bertold Brechts dikt om den oundgängliga människan; han och hon som kämpar varje dag; och prästens personligt färgade, humoristiska och mycket avslappnade vigselakt. När vi kom ut från kyrkan tackade Pedro för att vi velat komma och vi tackade för att vi fått vara med när de bekräftade sin mogna kärlek. Flera av oss skämtade om att vi kanske också borde gifta oss på nytt.
Middagen var superb och festen efteråt, liksom allt annat, uttänkt i allra minsta detalj. Det enda som missades var att höra Pedros 83-åriga, men ack så fräscha, mamma sjunga tangos, vilket hon gör med glans och stor personlighet. Hon hann inte komma fram till mikrofonden innan dansen satte igång. Istället dansade hon och svängde på axlar och höfter som den värsta tonåring. Brudparet lyste av lycka, och vi kände oss säkert alla som hedersgäster på denna annorlunda kärleksritual.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar