Nog är det lycka

I en transithall på en flygplats i Europa räknade jag i förrgår till 12 olika platser och sovställen den senaste månaden i Sverige. Därtill kan läggas två nattåg och två nattflyg. Det blir mindre än 2 nätter på ett och samma ställe. Under 10 dagar före avresan från Santiago kom det under en resa i Peru att bli 6 olika platser, 54 timmars bussresa och 7 timmar i flyg. En väninna jag gästade i Lund menade att de dagliga uppbrotten stämmer väl överens med mitt nomadiserande liv, medan en svägerska kommenterade att jag verkade jobba jämt. När har du tid att leva, frågade hon?

Att resa, prata med vänner, kommunicera på nätet och arbeta på olika projekt är för mig viktiga inslag i livet. Någon frågade vad jag gjort på semestern. Någon sammanhängande semester kan jag inte minnas de senaste tio åren, men det betyder inte att det saknats inslag av vila. Resandet i sig kan vara en nog så bra form av vila och närvaro. Att totalt fokusera på den man valt att träffa just den dagen eller kvällen; att leva sig in i hans eller hennes vardag, vanor och tankevärld och vara 100% närvarande; det är för mig en del av lyckan.

På flyget tillbaka till Santiago öppnade jag en liten present jag fått av en peruanska i Umeå några dagar innan. Hon hade arbetat som praktikant åt en projektledare som tog mig och en delegation från Chile till olika ekokommuner och var med under ett några dagar förra veckan. Innanför omslagspapperet fanns ett vitt gipshjärta med ordet ”Lycka” inristat. Hon önskade mig välgång och lycka, tolkar jag det som, men gav med den lilla gåvan också uttryck för att vårt möte berört henne. Kanske var det för att jag varit i hennes hemstad Huancayo uppe i bergen, kanske var det något annat hon fastnat för.

När jag under väntetiden inför anslutningsflyget mot Santiago mentalt försökte uppsummera och utvärdera månaden i Sverige dök det upp en rad olika bilder. Det bästa; en god väns 60-årsfest, en vilsam och solig helg på Gotland; cykelturer på Lidingö, promenader med Mikaela genom Göteborg, humorfestival i Lund, släktträff i Umeå, besök på anläggningar för förnybara energikällor som fick mig att känna framtidsoptimism. Sämst; släpandet på tunga väskor, allra värst genom en skog, i uppförsbacke på en lerig stig och i regn; att bli bestulen på alla personliga dokument och ränna gatlopp för att överhuvudtaget få lämna Chile på utsatt tid; regn, regn och mer regn de dagar det inte gick att välja att stanna inne; nackspärr och värk i kroppen av obekväma flygplansstolar.

Nog är det lycka att få sova i sin egen säng och sitta vid sin egen dator, hur många timmar jag vill och utan att känna att någon pockar på uppmärksamheten. Men den njutningen skulle förstås inte infinna sig om inte kontrasten funnits.