Ser förskräckt att det var över en månad sedan jag uppdaterade bloggen. Med så långa uppehåll är det värt att fråga sig om det är någon idé att behålla en blogg. Så mycket har hänt sedan nyårsafton! Ändå har jag i stort sett bara förflyttat mig mellan lägenheten i Santiago och stugan vid kusten. Nej, det stämmer ju inte . Började ju 2012 med rivstart i San Fabian, San Carlos och Quillon tillsammans med Birgitta från Stavtorp som lärde landsbygdskvinnor att få ut mervärde av sin honungsskörd. Det ympades och rördes och deltagarna var som lekfulla barn när de prövade med att blanda i allt från rökt chilipeppar, ingefära eller kanel till choklad och mynta, mandel, nötter och torkad aprikos. Jättegoda blandningar blev det i alla fall och alla såg extra glada ut när de smackade i sig honung med choklad och myntaessens.
Året inleddes med våldsamma skogsbränder i södra Chile, bl.a i en av de kommuner vi höll till med honungskursen. Flera deltagare kunde inte vara med efter att de fått sina hus och biodlingar totalförstörda av branden. Andra var med och hade trotsat elden genom att slugna honung bara några hundra meter från lågorna.
Under veckan i de ännu gröna och sköna landskapen söderut fick jag nästan av en händelse veta att det varken skulle komma att bli en kurs i rökning av kött och charkvaror i Chillan under februari eller en studieresa till Sverige med kurs i hur man torkar blåbär och gör diverse produkter av bärrester. Jag hade inte ens fått veta att ansökningarna om statliga bidrag till projekten inte kommit så långt att de presenterats officiellt.
Förutom att planerna för tredje gången det senaste halvåret ställdes på huvudet såg jag också inkomsten av två ordentliga uppdrag försvinna någonstans långt fram i tiden. Det blev till att tänka om. Vad skulle jag nu ägna februari åt; den månad då Chile tar semester och allt står stilla? Maken väntade till sista januari på betalning av två slutförda uppdrag för att kunna besöka föräldrahemmet i Peru, men icke. De som lovat dyrt och heligt att skriva under checker- såna förekommer fortfarande, fast är mindre vanligt än förr- gick på semester och man kan ju hoppas att de åtminstone fick dåligt samvete. Han får vänta tills de kommit tillbaka från sina semesterveckor och bekvämar sig till att skriva på.
En chilenare som bor i Sverige delar av året och här lever på sin svenska pension sa häromdagen att det chilenska systemet fungerar som elektroner som hoppar fram och tillbaka och inte kan gripas i luften. Allting flyter omkring och det bästa man kan säga om att leva på dessa villkor är att man uppövar flexibiliteten. Ständigt.
Så vad skulle jag nu ta mig till under februari månad? Friheten var total, men även friheten från likvida medel. Den dag bankkontot var nollställt kom en välkommen och ordentlig betalning in och februari var räddad. Jag hittade en biljett till Uruguay för minimala antalet insparade flygmiles och på söndag kväll bär det iväg. Måndagen blir det samtal, möten och lunch för att planera inför konsert med Arja Saijonmaa och två finska musiker i slutet av mars och nu ägnar jag åtskilliga timmar åt att få rutten Buenos Aires- Montevideo-Santiago-Lota att fungera och bli till ett bra program.
Stugan vid kusten brukar vara eftertraktad och hyras ut under delar av januari och februari, men i år hade bara en god vän hört av sig i mitten av januari. Sen dök det upp argentinska vänner, en förfrågning från en peruansk familj och igår fylldes resten av månaden och en bit in i mars efter en förfrågan av en chilensk familj som också bott där tidigare. Jag satsade rätt genom att själv stanna där nästan hela förra veckan; sova utan ljud från bussar och motorcyklar, ligga kvar i sängen och läsa till lunchdags, skrapa fernissa och pensla linolja på stockar som bränts av det starka solljuset. Vila. Samma vecka landade dotter Michaela i Bangladesh för praktikanttjänst hos Svalorna och kontrasterna mellan det totala lugnet i Tunquen och det kaos hon beskriver i Dhaka kan knappast vara större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar