Vaknade idag av skrikande fåglar utanför sovrumsfönstret. Är just nu på en estancia vid Rio de la Plata, mitt emot Buenos Aires. Fåglarna tjattrade på och skrek emellanåt till högljutt på den stora gräsplanen framför huset. Jag fick för mig att de grälade på varandra, som när grannfruar skyller på grannens hund , som smutsat ner deras gräsmatta. Troligen har jag i bakgrunden hört samma tjatter de tre morgnar jag vaknat här, men nu ligger det oro i luften. Jag känner det på magknipet som inte har någon objektiv förklaring, på mail med upprörda känslor mellan raderna, på det tillstånd av inre frid jag igår deklarerade och som idag måste erövras på nytt.
Det är nog lärdomen. Att inget tillstånd av inre harmoni är för alltid givet. Varje dag innebär en ny medveten kamp för att behålla balansen. För att justera den egna frekvensknappen så att de störande ljuden i etern inte tränger igenom.
Denna vecka befinner jag mig på den plats på jorden där de störande inslagen är i det närmaste helt frånvarande, förutom de skrikande fåglarna på morgonkvisten då. Här får man dessutom hjälp att förstå vilken knapp som måste justeras, i varje nytt skede.
När jag kom i måndags kväll hade två argentinskor nyss anlänt, varav en inte hade den blekaste aning om var hon hamnat.Hon hade följt med sin väninna som varit här flera gånger tidigare. Hon var inte ens intresserad av att veta mer första dagen. Andra dagen började hon ställa frågor, i takt med att hon registrerade harmonin omkring sig. Varför spelas ingen musik? Hur kan alla människor vara så vänliga, rummen så vackra, maten så god? Efter massage och ett långt samtal med Maria, estancians ägare, hade det hårda uttrycket i hennes ansikte försvunnit. Hon log, både med ögonen och munnen, och något nytt hade öppnats för henne. Hon hade hittat en ny harmoni, öppnat sig för något nytt, även om harmonin redan idag, i Montevideo där hon befinner sig dessa dagar, kan vara blott ett minne.
Jag kom hit med saknad i hjärtat. Biljetten var köpt med bonuspoäng redan en månad innan mamma gick bort. Jag trodde att jag tagit farväl av mamma för längesedan, då hon de senaste gångerna jag besökt henne inte känt igen mig eller låtsats om min närvaro. När jag hörde hennes sista rosslande, tunga andning kom hon så nära , som om jag hade suttit bredvid henne vid dödsbädden Tårarna som fal.lit har varit tårar av saknad, men kanske allra mest av tacksamhet. Att få leva ut saknaden på just denna plats är ytterligare en välsignelse. Men den inre friden måste erövras bit för bit, dag för dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar