Jag och min man cyklade i söndags till Nationalstadion i Santiago som vid varje val används som vallkolal. Vi hade just på TV sett hur ett 15-tal ungdomar satt tysta, med händerna i nacken, många med tårar rinnande längs kinderna, just utanför Stadion. Journalister och TV-team försökte få dem att uttala de uppenbara syftet med aktionen, men inget sa ett ord. Det gjorde den symboliska protesten mot övergreppen på just Nationalstadion efter militärkuppen -73 ändå starkare. När vi kom fram var de inte kvar längre. De tillhörde gruppen aktiva soffliggare, fast ordet soffliggare verkligen inte passar i sammahanget.
Det fanns inga köer vid några av de många borden, där män och kvinnor alltså för första gången röstade på samma plats. Att jag stod kvar länge i båset berodde på den hiskligt långa listan över kandidater till de sex fullmäktigeposterna i vår kommun, Nunoa: hela 55 namn. Litet snabbare gick det med valsedeln till borgmästarposten, med enbart tre kandidater. Det var inte svårt att sätta mitt kryss för Allendes dotterdotter Maya, som blir kommunens nya borgmästare efter 16 år av despotiskt mansstyre.
Kommunalvalet i söndags kan nog betecknas som historiskt på flera sätt. För första gången skedde inskrivning i röstlängderna automatiskt och röstningen var frivillig. Fyra miljoner ungdomar hade nu möjligheten att länga sin röst. Men tyvärr var det inte så många som gjorde det. Hela 66% avstod från att rösta och nu utreder sociologer och politologer vad som ligger bakom detta fenomen. Om icke-röstandet var ett aktivt avståndstagande från politiken i allmänhet, som elevrörelsen uppmanade till; eller allmänt ointresse och slöhet från soffliggare. Eller troligast en kombination av båda. Det borde mana politikerna till eftertanke.
Det andra fenomenet var det kvinnliga genomslaget i vad som i Chile kallas emblematiska kommuner som Santiago, Providencia och Nunoa. I alla tre har kvinnor från oppositionen gått till val med det folkliga deltagandet som flaggskepp. Medborgarna ska äntligen få vara med och utforma den lokala politiken. Och Providencia blev äntligen av med en kvarleva från diktaturen. Där satsade en kvinna på betydelsen av medborgardialog. Och vann.
Veckan före valet var samhällsbyggnadsberedningen inom SKL- Sveriges Kommun & Landstingsförbund- på studiebesök i Chile för första gången. Vi besökte fattiga kommuner och den rikaste av dem alla, där hela delegationen bjöds på helikoptertur över Santiago. De träffade sin systerorganisation, regionala regeringen, miljödepartementet, höll seminarier , träffade kort sagt många olika aktörer på en vecka.
Det kom fram många intressanta reflektioner under bussresorna. Jag saxar några:
”Det verkar som de centrala politikerna förlorar kontakten med det lokala perspektivet. Det har ett sätt att fördela makt som är riggad för en diktatur men som rimmar illa för en folklig demokrati. Den kommunala nivån har för få maktmedel. Det finns inget att fördela. Demokrati är en process underifrån där man hela tiden måste ta nya beslut. Där man också hela tiden måste vara beredd att kliva åt sidan. Det finns spänningar mellan olika politiska nivåer. Det måste till en dialog. Det finns ingen politisk regional nivå. Demokrati kräver ett öppet förhållningssätt som bygger på dialog. Det pratas mycket om decentralisering men Chile är det mest centralstyrda landet i Latinamerika”.
De såg också klart banden mellan Chile och Sverige; band som idag saknar verktyg och en gemensam plattform för samarbetet:
” Vi har fått en känsla för det chilenska samhället. Vi förstår strukturerna. Vi ser också att det finns ett stort intresse för kontakt med oss i Sverige. Det finns många sociala band. Vi har bra relationer. Sverige är ett begrepp här. Samarbetet måste fortsätta trots att avståndet är stort. Det finns mycket visioner och idéer. Vi kan hjälpa dem att få ner visionerna till genomförbara projekt. Vi kan lära oss av Chile. Det är viktigt att komma vidare i samverkan mellan olika aktörer”.
De betonade vikten av ömsesidiget-reciprocitet- i relationerna och att vi tillsammans funderar på nästa steg (samarbetsprojekt) och kommer till skott. De insåg att det tar tid att bygga relationer och trodde att Sverige kanske kan bidra med kunskaper om hur kommuner samarbetar. De såg redan första dagen att Chile är ett land Chile är ett land med stora konstraster – på gott och ont.
Men de såg också att det finns en tilltro till framtiden och att det görs många bra insatser med mycket små medel . Och inte minst insåg de att det tar tid att bygga relationer och att vi har något att lära av varandra. Att det viktigaste inte är de stora resurserna utan att organisera det vi har
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar