Jag har fått inbjudan till teaterföreställningar iVilla Grimaldi, den park som upprättats på den plats som -73 blev koncentrationsläger i Santiago. Jag kan inte låta bli att översätta ett bifogat brev, skrivet av Oscar Castro:
« Grimaldi Social Club »
När min vän Pedro Alejandro Matta ringde upp mig i Paris för att fråga om jag var beredd att åka till Chile i januari för teaterföreställningar i “Fredsparken”, f.d Villa Grimaldi, dök i mitt huvud minnen av teater vi organiserade på diktaturens koncentrationsläger upp; aktiviteter som vi hade döpt till ”kulturella fredagar”. Den dagen förvandlades fängelsets matsalar till teatersalonger.
Varke vecka presenterades en ny pjäs, för publiken var alltid densamma.
På koncentrationslägret delade vi oförglömliga ögonblick av en märklig lyckokänsla. Vi skrattade lika mycket som vi grät, och då kan ni föreställa er hur mycket vi skrattade. För vi led lika mycket som vi älskade, och då kan ni föreställa er hur mycket vi älskade.
Vi som överlevde dessa mörka stunder i vår historia upptäckte i fängelset att dom som vinner inte är de starkaste utan de som kan anpassa sig.
På lägren var det fullt med aktiviteter; från att dela med sig av kunskap till idrottsdagar, från litteraturtävlingar till konstnärliga hantverksskapelser i olika material i allt från ull till metall, läder och trä. Talanger som vi alla hade och som vi upptäckte i vardagslivet dessa dagar av outhärdlig inspärrning.
Vårt liv i fängelset var förvånansvärt intensivt. Vi hade inte tid för någonting. Fångarnas agenda var fyllda av aktiviteter. Föreläsningar om mat och hälsa av läkare som var fängslade. Upptäckten av galaxer som inledning på astronomi av en kamrat som hade en passion för stjärnorna och som kom från Punta Arenas. Till det kan vi lägga kurser i konsthistoria av läraren Leonardo León, f.d lärare på Chileuniversitetet bland andra och många aktiviteter och varje nytt projekt var direkt surreslistiskt.
- Den här veckan kan jag inte
- ¿Och nästa?
- ¿Nästa.? Ja. På onsdag mellan chacktävlingen och kursen i engelska har jag en kvart ledig...Om jag inte blir frigiven de närmaste dagarna förstås...
- De kommande dagarna har långa veckor så vi ses på tisdag.
- Om du tycker så, kamrat, så är mitt svar att det är OK för min del.
Sån var vår tillvaro. Vi hade vunnit. Vi anpassade oss kreativt till detta hårda prov som livet hade utsatt oss för. Militären var experter på repression, på att mörda. Det var dom som levde samman med döden. Vårt motstånd var och kommer alltid att vara livet. Man måste bekämpa döden med livet. Det mottot är en universll devis.
Mitt område var teatern i alla des former. Jag använde fotbollsplanen för massiva föreställningar och vår ”kommunteater” som byggdes upp varje fredag med borden som scen och bänkar av trä, som förvandlades till bekväma fåtöljer i röd sammet för åskådarna. Så var det, för fantasin är själens ögon.
Det var i dessa ögonblick som jag tänkte att förslaget att åka till Chile var en historisk möjlighet för teatern: att presentera de pjäser som vi satte upp på koncentrationslägren med samma skådespelare som dessa dagar av olycka.
På den tiden var vi som deltog i teatergruppen mellan 20 och 35 år. Idag är vi mellan 55 och 70 år gamla.
Ytterligare ett bevis för denna seger, vår segror, vi som anpassade oss till dessa orättvisa omständigheter för att forsätta att sjunga till livet och jorden. För genom att sjunga skapar vi grunden för vårt fosterland och om vi inte sjunger till jorden så dör den.
Som fångar sjöng vi och den sången befäste för alltid tanken att en annan värld är möjlig i vår själ.
I januari återses vi igen.
Kom ni som arbetade i vävstolarna! Ni som arbetade i metallsmide!. Ni som arbetade i trä tillsammans med dem som arbetade i läder! Diktare, sångare! Där kan vi alla tillsammans berätta vad vi har upplevt för att det inte ska råda någon tvekan om att livet är ett under, trots vår kamp utan slutstation och våra misslyckade segrar, trots det ena och det andra. Vi kommer att mötas i Grimaldi, övertygade om att livet bara genom det faktum att det är liv är ett mirakel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar