Teaterföreställningen skulle börja kl 21.00, men i inbjudan anges 20.00 som samlingstid. När jag kom fram till f.d koncentrationslägret, nu Fredsparken Villa Grimaldi kl 20.15, fanns det inte en enda ledig plats vid utomhusscenen i en park som med åren blivit fanstastiskt vacker och välskött. Här tillbringade presidenten Michelle Bachelet och hennes mamma Angela en tid i det som var ett hemligt tortyställe och fängelse efter -73. Jag såg murarna och tornen på Villa Grimaldi utifrån första gången 1976. Någon som kände till att det var ett koncentrationsläger tog mig dit och man kunde bara ana vad som försiggick därinne.
Igår kväll invigdes teaterfestivalen ”Grimaldi Social Club” med en monolog av teaterdirektören Oscar Castro, varvad med livemusik av Inti Illimani. Jag såg många, många kända ansikten och återsåg vänner jag inte mött de senaste 15 åren, bl.a skådespeleraren och berättaren Carlos Genevese som deltog i ett nätverk för förföljda sociala ledare från Peru och Colombia som vi satte igång några kvinnor 1992. Han var en av de fångar som deltog i ”viernes culturales” (kulturella fredagar) på koncentrationslägret i Punchuncavi. Medan vi väntade pratade vi om humorns betydelse för att klara en 17 år lång diktatur, fångenskap och övergrepp. Jag sa att det var den svarta humorn som förförde mig när jag kom första gången just 1976. Jag skrattade mycket mer i diktaturens Chile under en månad än under ett år i Sverige. Nu inser jag att det var humorn som fick mig att 1984 flytta till Chile och att sen stanna kvar. Humorn är och var ett mäktigt vapen. Det blir allt tydligare för mig.
Men något har hänt de senaste 18 åren, sedan demokratins återkomst. Humorn har hamnat på undandag. Vi har blivit allvarligare och tråkigare i Chile. Fast inte den här kvällen, för skrattsalvorna dånar när Oscar Castro framför sin monolog från en liten cell och driver med sin egen roll som politisk fånge. Och publiken sjunger med och kan alla verserna i alla sångerna. Ja, det är nästan som allsång på Skansen fast mycket bättre, med mycket mer känsla.
Det var en underbart ljum och stjärnklar kväll igår och hjärtat känns lätt. När föreställningen är över och jag pratar med goda vänner i publiken förstår jag att inte alla upplevt det på samma sätt. Flera säger att de grät sig igenom hela första delen och många verkar djupt gripna. Jag har nog ”processat” mig igenom dikaturåren att sorgen inte har någon resonansbotten i mig längre. Tack och lov. Nu tackar jag för de goda skratten och vill se mer av ”Grimaldi Social Club”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar