Våga släppa rädslan

I snart en veckas tid har jag kontaktat olika myndigheter i Santiago för att utverka ett ”enkelt” tillstånd att filma en scen i deras lokaler. Enkelt. Trodde jag. Jag är envis och ligger på tills jag får de svar jag vill få fram. Behöver man prata med högsta chefen, ja då tar letar jag mig fram till honom eller henne. Nu gäller det filmtillstånd för ett TV4-team som ska rekonstruera scener för programmet ”spårlöst”. Det första jag gjorde var att gå till folkbokföringskontoret i den kommun där adoptivdottern blev inskriven -82.
Inget problem att få fram födelseattest, men adresser kan de inte lämna ut. En gång bevekade jag en chef på ett kontor som blev mjuk om hjärtat när hon såg hur en adoptivdotter sjönk ihop när uppgiften om att modern var död kom fram i födelseattesten. Hon bad mig komma tillbaka tidigt nästa morgon, innan kontoret öppnade för allmänheten. Lade om systemet och fick fram en adress till mormodern. Nu kan jag inte använda mig av den kontakter, för det hon gjorde då var mänskligt , men knappast lagligt oantastligt. Ni måste vända er till högste chefen på Centralkontoret för att be om tillstånd, och han skickar sen instruktioner till oss, blev svaret den här gången.
Nu har jag väntat ut chefen i nästan en vecka. Ringt, skrivit, pratat med andra. Via avfallschefen i en kommun fick jag fram namn på en socialassistent i den kommunen och började bearbeta henne. Hon var förstående, men kunde inget besluta, utan måste kontakta presschefen. Idag fick jag Nej på ansökan om att få filma på deras kontor, för ”de har inget med sådana ärenden att göra”. Nej, just det. Det var så det började. Filmteamet vill just få fram att det som i Sverige kan kallas ”socialkontor” inte har med den typen av ärenden att göra i Chile. Men nej.
Vad är anledningen till dessa byråkratiska hinder? En är förstås den excessiva centralismen i Chile. Allt, nästan, ska upp på allra högsta nivå innan något kan beslutas. Det är ett hierarkiskt system som går igenom i allt, även inom den privata sfären. En annan förklaring , och som hänger ihop med den första, är att tjänstemän är livrädda för att göra bort sig. De sitter aldrig säkert på sina stolar och ett ja för mycket kan kosta dem jobbet. Då är det enklast att säga nej eller att hänvisa uppåt. Ett tredje skäl kan vara att ordet TV luktar skandalreportage och att man är rädd för det man inte kan kontrollera. Rädsla, rädsla, rädsla. När får vi ett samhällssystem där vi kan vara trygga och våga både lyssna och svara öppet och förtroendefullt?