Som konsumenter lär vi oss att välja och att välja bort. Det gäller också alla de program för nätverkskommunikation som invaderar våra e-postlådor varje dag. Är det inte Facebook är det Hi5, Pulse Plexo, UNYK. Innan man lär sig att tacka nej till inviter från kända och okända är det lätt att känna sig personligt uppmärksammad och helt avstå från att sovra. Man balsamerar egot i tron att man är intressant och viktig för den som inbjuder en i vänkretsen på nätet. Finns man med i någons e-group är man socialt levande och får del av åtminstone någon uppgift om många andra man känner på nära eller mindre nära håll.. Det är i alla fall vad kanske många tror. Ett enkelt sätt att tala om att man åker på semester, flyttar till annan ort, har ont i magen eller blivit farmor är förstås att skriva på ”väggen” i Facebook och så bums får alla i ens nätverk veta det. För en strängt upptagen människa spar det säkert massor av tid, jämfört med gårdagens tack-kort, postade brev eller telefonsamtal. Men som det mesta annat i IT-världen har det också sina baksidor.
Det farligaste är nog illusionen att vara innesluten; motsatsen till ensam. Visst går det väl att till alla bekanta utbasonera att man mår dåligt och behöver deras aktiva stöd.
Men formatet lämpar sig knappast för en kommunikation av mer personligt och intimt slag. Och ersätter den absolut inte. Det ska vara lättsamt och glassigt. Det är trendigt att gå in i så många ”causes” som möjligt, för isbjörnens bevarande, för eller emot en viss politisk rörelse, för fler cykelvägar. You name it. På det sättet blir man en mumsbit för alla företag och rörelser som vill värva anhängare och konsumenter, för marknadsundersökningar och projicering av nya trender. Så är det redan. Hur kan man annars på ens egen sida få erbjudanden som passar in precis på ens egen profil, ålder, intressen?
Jag inbillar mig att mängder av människor runt om i världen lever på att förse sina uppdragsgivare med information, vars källor många gånger är just dessa e-nätverk. Som med allt annat som är nytt för en i livet prövar man sig fram och begår på vägen en del misstag. Jag råkade skriva att jag skulle träffa mina ”eviga” väninnor vid en Plaza i Santiago och upptäckte först efter skrivimpulsen var denna enkla, och tack och lov ganska ofarliga information hamnade någonstans, utan att jag hade en tanke på exakt destination i alla fall. Så är det väl med en blogg också, fast då tänker man sig kanske litet innan ett inlägg går iväg.. Fast inte alltid tillräckligt mycket. Det har jag också erfarit och drog i helgen tillbaka ett inlägg där flera personnamn var utskrivna. Jag vill inte att deras namn ska dyka upp på Google-sökaren utan mitt medgivande.
Med en blogg tvingas man hålla hjärnan någorlunda trimmad och man tvingar ju ingen att ta del av vad man tänker. På Facebook är det lightversionen av livet som gäller. Det ska vara fräckt, roligt, enkelt. Fast visst kan det vara fantastiskt att hitta fram till personer man helt tappat i sikte, eller att de hittar fram till en själv? Att finna sin egen lagom-punkt är nog riktmärket. För egen del döljer jag min spansktalande identitet när jag skriver på svenska. Den skulle troligen utelämna alla mer personliga referenser. Där är det annat som gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar