Idag är det årets första dag enligt Mayakalendern. Igår var det en så kallad SPEGELDAG. Det vi beundrar hos andra är då något vi ska bli varse om inom oss själva, liksom även de dåliga egenskaper vi ser hos andra. Utan att veta det förrän idag fick jag mig på spegeldagen en tankeställare om mina egna projiceringar. Igår träffade jag en chilensk god vän som oftast kommer sent till möten, ja väldigt sent eller inte ens dyker upp. Jag satte mig och började bläddra i dagens tidning på det fina Tavellicaféet bredvid Teatro Municipal och förberedde mig mentalt på någon sarkastisk kommentar om det förkastliga i att använda andras tid. Men Raul kom i tid och frågade avväpnande hur mitt liv ser ut just nu. Då fällde jag en kommentar om att jag lyssnar mycket på svensk radio och att chilenare skulle må bra av att lyssna på många av dem. Han blev genast på sin vakt och hamnade i försvarsställning. Hade jag tänkt på att jag ofta kommenterade hur chilenare borde vara, med svenskar och Sverige som uttalad eller outtalad modell och referens? Och hade jag kanske problem själv med mitt liv som gör att jag efter så många år i Chile lätt placerar mig utanför, på distans? .Jag sa att min självpåtagna och för mig självklara roll i livet är att vara brohuvud mellan Sverige och Latinamerika, mest Chile då. Varje dag överför jag budskap åt ena och andra hållet och ofta känner jag mig totalt slut av ansträngningen att komma framåt, flytta fram positionerna en liten bit. När jag förklarat så långt hade Raul släpppt försvarsmekanismerna , men jag kände att han berört något som jag måste se över hos mig själv. Om jag själv valt att vara brobyggare måste jag vä bl.a ta konsekvenerna av att tids-och effektivitetsbegreppen är så diametralt olika? När en svensk tycker att tiden att planera något är knapp handlar det om veckor eller månader. När en chilenare eller colombian börjar få bråttom handlar det om någon dag, eller ibland timmar. När en chilenare ber en svensk att skicka sin CV kommer det några ynka, anspråkslösa rader, medan det här handlar om 5-10 sidor och massor av diplom och kurser. Allt det här vet jag ju och lever med sedan 30 år tillbaka, men ändå kan jag bli irriterad, åt båda hållen. Visst kan jag väl vara både svenska och chilenska, men kanske måste jag anta ett annat förhållningssätt , låta bli att uttrycka irritation över det jag inte tycker i den ena eller andra kulturen? Kanske är det min ambivalens inför att bo i Chile och ha Sverige så nära i medvetandet som uppfattas som distans, som att jag är utanför båda kulturerna? Alltså problem med och i mitt eget liv? Kanske måste jag lära mig att uttrycka kritik direkt när jag känner stark irritation, om jag nu måste göra det, men inte utforma det det som en allmän kritik mot chilenare eller colombianer? Alltså: du Raul, jag tycker du använder min tid när du låter mig vänta en halvtimme. Inte: chilenare borde lära sig, till exempel av svenskarna, hur viktigt det är att ma man passar tider. Om jag bara registrerar och inte kommenterar irritation som poppar upp; kapslar jag då inte in min frustration så att den till slut exploderar på sätt som kan bli direkt osmakliga för andra eller skadliga för min egen fysiska och mentala hälsa? Hur lär jag mig att leva ett helt liv i vilket land det vara må, när jag själv kommit att bli en hybrid?
Kanske måste jag observera mitt eget beteende och hitta något nytt och mer fördragsamt sätt att förhålla mig till de olika kulturer jag lever i? Kanske till och med göra det till ett nyårslöfte denna årets första dag, enligt Mayakalendern?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar