Igår tillbringade jag 14 timmar på Chiles Nationalstadion. Ja, just den stadion dit anhängare av Allende fördes och torterades efter militärkuppen -73. Den stadion där dåvarande ambassadören i Chile, Harald Edelstam, på vinst och förlust tog sig in för att rädda fångar unden tortyr och död, bl.a 50 uruguayare.
Det var för 35 år sedan och Nationalstadion har under 18 år på nytt varit fotbollsarenan nummer ett. Men några dagar förvandlas det också till en av flera vallokaler, den största i hela Santiago, och igår var det kommunalval i Chile. Jag hade anmält mig som frivillig valövervakare för att se till att de röster som skulle tillfalla min kandidat, Danae, verkligen hamnade rätt. Några veckor före varje val skickas information ut, eller återfinns på Internet, om de män och kvinnor som av valservicenämnden utsetts till valombud vid ett så kallat valbord. Alla medborgare som skrivit in sig i vallängden i en kommun får ett bord och ett inskrivningsnummer, och vid varje rösttillfälle går de till just den vallokalen, det bordet och röstombuden letar rätt på ditt fingeravtryck och din signatur, motsvarande inskrivningsnumret. Jag hade gått på en entimmeskurs i hur man beter sig som röst-och valombud och fick mig 4 sidors text tillskickat på Internet. Klockan 7 cyklade jag den 10 minuter långa vägen till Stadion och letade rätt på den grupp som stod med röda mappar, som man sagt att min kandidats grupp skulle ha. Gruppen stod där och jag fick min mapp; cyklade iväg till bord nummer 93 och öppnade mappen för att börja läsa. Det visade sig att jag blivit representant för den andre kandidaten, borgmästaren som jag absolut vill ha bort efter 12 års mygel och skumma affärer. Båda grupperna hade alltså igår röda mappar, och vi skrattade litet när jag lämnade tillbaka min mapp för att söka upp rätt gäng. Nå, för att sammanfatta 14 timmars totalfokuserat röstarbete berättar jag att jag ombads att bli officiellt röstombud vid ett bord som inte var fulltaligt. Jag utsågs till sekreterare och förde alltså sen under 14 timmar anteckningar i en röstlängdsbok, fyllde på slutet sex gånger i samma uppgifter, i siffror och text, på antalet röster lagda på var och en av de 40 (!!) kandidater som ställde upp till 8 fullmäktigeposter. Varje väljare fick ett lakan med 40 namn, där de skulle markera ett enda namn. Nästan ingen begrep hur det hela skulle gå till, dvs att vika ihop valsedeln på rätt sätt, med en flik utåt och ett nummer kvar på en annan flik, och nästan alla behövde hjälp med att klistra ett frimärke som sigill på den hopvikta valsedeln. Sen var det en valsedel för val av borgmästare och här var fanns det bara tre kandidater att välja mellan. Varje ombudsgrupp fick utskriven en låda med massor av olika kuvert, formulär, böcker, sigill och tiden för öppnande av valbordet skulle registreras och ropas ut, liksom tiden för stängning, 9 timmar senare. Resten av tiden gick åt till att räkna, och räkna om, röster, fylla i blanketter, plocka upp och lägga ihop i lådan igen.
Det kanske är ointressant att läsa om ett annat röstförfarande, men jag visste faktiskt inte att även det skulle vara så byråkratiskt och legalistiskt i det här landet. Varje röstombud får inom någon månad 7.000 pesos på banken, mindre än 100 svenska kronor, som tack för patriotiskt arbete på valdagen. På 14 timmar hann jag springa på toa tre gånger och i smyg stoppa in en macka medan kön av röstande försvunnit några minuter vid lunchtid. I Chile röstar kvinnor för sig och män för sig, och det jag såg under dessa många timmar var mestadels medelålders kvinnor som såg slitna och frustrerade ut, som utan entusiasm utförde sin medborgerliga plikt, och som avlade sin röst utan övertygelse. Från och med i år får funktionshandikappade be om assistans vid röstningen, och på hela dagen kom det enbart äldre kvinnor i rullstol, som såg eller hörde dåligt, eller skakade på handen så att de behövde hjälp att skriva. Hur stort medvetande de hade om kandidaterna kan man ju fråga sig, och det gjorde jag. Varför det inte såg ut att komma en enda kvinna under 40 års ålder frågade jag mig också vad det berodde på, och gav mig själv svaret att politik blivit något smutsigt och att politiker jämställs med tjuvar och bedragare. Massmedia gör sitt till för att späda på den nidbilden, och de som får betala är sittande regering. Min kandidat, som talar om transparens och folkligt deltagande, fick ta konsekvensen av en kollektiv svartbild av politiker som egoistiska svin. Sittande borgmästare, som just är ett sådant, firade på kvällen med plask i poolen och champagne inför TV-kameran.
Det var en tuff bakläxa för arrogans, distans och en politik som gynnar en grupp i samhället, medan andra ser problemen växa sig över huvudet.
Vid öppnandet av valurnorna får de som vill vara med och alla valsedlar måste visas upp och ropas ut. Vinnande kandidat hade gott om hejarklackar, som kom för att ställa till problem och som fick mina två kollegor vid bordet att ett tag nästan kollapsa och ropa på polis för att få tyst på den allra värsta provokatören, en kvinna som suttit med vid vårt bord hela dagen, utan att utföra ett vettigt handtag, och med töntiga kommentarer som fick oss vid bordet att utbyta menande blickar.
Att två miljoner ungdomar valt att inte skriva in sig överhuvudtaget i röstlängderna är något som oroar partierna, men fram till idag har de inte vetat hur de ska förhålla sig för att stimulera ungdomen till deltagande. Klarar de omställningen eller är partierna på väg att totalt urholkas och bli valmaskiner utan omsvep? Jag har inget svar, men jag har under dagen pratat med flera personer som är djupt oroade, men tack och lov också beredda att ta utmaningen och paradigmskiftet vid hornen. Och vad kan det innebära rent konkret? Kanske att vi skapar nya former för deltagande och representation än dessa tunga och tröga maskinerier? Antagligen är det ungdomar som nu ställt sig vid sidan om som har svaren, åtminstone viktiga bitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar