sammanfattning av reflektioner på spanska

Idag har jag bland annat skrivit ned några personliga reflektioner om valresultaten till mina vänner i Colombia och Chile. Det är alldeles för lång text för att översättas i sin helhet, men går ut på att nederlaget för regeringssidan är ett faktum, men också att denna kris kan vändas till en möjlighet att ompröva och ändra på sådant som uppenbarligen inte fungerar.

Mina reflektioner utgår ifrån de personliga erfarenheter jag har av att delta i valkampanjen i min kommun, inte som ledare med något att försvara.

I sammanfattning skrev jag följande:
När människor känner sig utnyttjade och upplever att röstsedeln i valurnan bara är till för att ge andra makt tänjs del politiska lojaliteten till det yttersta. I Chile är partiledningarna instängda i sina högkvarter, med ryggen vänd från medborgarna, utan att låta dem delta med åsikter och framföra sina önskemål och synpunkter. Att verka inom politiken i Chile är att verka i en värld av maskulina energier och stilar, rigida och polariserande, där relationer av empati, lyssnade och flexibelt agerande lyser med sin frånvaro.
Politiker måste samtala med grannarna i ett kvarter också mellan valperioder och på ett språk som når ut till vanligt folk. I det här valet har några kändisar som inte är yrkespolitiker blivit borgmästare och fullmäktigeledamöter: en skådespelare, en boxare, en sångerska och en manlig fotomodell. Frågan är om väljarna röstat fram dem därför att de upplever dem som mer närstående än de andra, eller om det viktiga är ett ansikte man känner igen från TV, inte vad han eller hon tänker och tycker?
Massmedia har stort ansvar i att sälja en bild av otrygghet och brottslighet, men också en falsk bild av samtliga politiker som tjuvar och korrupta. Den bilden går till slut inte att dementera. Den totala och absoluta avpolleteringen av politiker och politik är en farlig tendens där koncept installeras som oemotsägliga sanningar bara för att de repeteras dagligen. Samtidigt bör det kalla till eftertanke om vikten av att agera rakryggat och transparent , och om hur djupt deras felsteg påverkat även dem som är korrekta. Någras fläckar blir till slut det enda synliga för den stora massan.
I Chile har i regel politiker och alla de som har makt efternamn, pengar, utbildning, ett språk och inflytande för att eskalera på statusstegen och generation efter generation reproducera ett samhälle , där mångfalden och det mångkulturella inte finns representrat i maktsystemen.
Bristen på motivation och tro på politiken och politikerna är något gemensamt i stora delar av världen idag. Delvis är det resultat av det ovan nämnda, men också av utveckligen i stort, där många olika system synas i sömmarna efter att ha hamnat i kris.Det handlar om ett paradigmskifte, med snabb teknologisk utveckling och långsamma steg i riktning mot en anpassning av systemen till oss människor , med mänskliga och nära band i en globaliserad värld. Här behövs stora ingrepp för att tänka ut, skapa och installera framtidens styrelsesätt.
Ungdomarnas röst var inte närvarande i valurnorna, och tas inte hänsyn till av poltiker och valmaskinerier. 2,5 miljoner ungdomar ställde sig utanför valet genom att inte skriva in sig och många avstod från att delta som uttryck för kritik mot det representativa systemet i sin helhet. Det är inte åldringarna, som skjuts fram till valurnorna i rullstol av sina barnbarn, som är mest motiverade att delta i samhällsdebatten. Ytterligare 2,5 miljoner, totalt 50% av de röstberättigade, avstod från att delta därför att de befann sig mer än 23 mil från valorten, röstade blankt eller direkt yttryckte sitt missnöje på valsedeln. Kan man säga att ett system är representativt när bara hälften av de röstberättigade uttrycker sina preferenser? Och nästa fråga blir hur man fångar upp vad de 50% som inte röstar tycker och föreslår?

Avslutningsvis skrev jag att få politiker i Chile talar om hållbar utveckling och än mindre om att vi måste ställa om oss till ett konsumtionsmönster där den ekonomiska utvecklingen inte är den enda indikatorn på framsteg. Om politikerna ska kunna lägga fram framtidens utmaningar inför väljarkåren och föreslå en väg som leder framåt, måste de själva först inhämta kunskap, men också vara beredda att avstå från sina kortsiktiga intressen och tänka och handla långsiktigt. Det kräver en ny etik, vilket i sig förutsätter en högre medvetandenivå. Är vi verkligen redo för att gemensamt skapa framtidens samhälle, undrar jag?