Egokulturen

En fragmenterad värld

En av grundpelarna i egokulturen är uppfattningen att världen består av splittrade delar, med tydliga brott och gränser, som om den vore gjord av små bitar av från varandra oberoende delar.

Vi lever som om kroppen vore gjord av separata organ; som om gränserna mellan länder är något givet på jorden, som om tanke och känsla inte hade något med kroppen att göra; som om individen levde åtskild från sin sociala kontext. Tonvikten i egokulturen ligger på det som särskiljer, delar. Därur kommer egocentrismen, etnocentismen, nationalismen, mm. Personer, organisationer och länder blir enheter som söker sitt eget bästa, många gånger på bekostnad av andras.

Även om systemtänkandet betonar det ömsesidiga beroendet och relationen mellan allt levande är det inte det som styr våra relationer, den internatonella politiken, eller vårt sätt att förstå sjukdomar och deras uppkomst, etc.

I egokulturen upplever vi också kroppens biologiska och emotionella behov som totalt åtskilda det andliga, som om kroppen vore uppdelad i två delar; från midjan och uppåt, som den värdiga nivån, och från midjan och nedåt, där det djuriska dominerar.

Själen är i egokulturen något vagt och diffust, som kanske har något med livet efter detta att göra, men inget med nuet och vardagen. I egokulturen ser inte människan sig själv som en integrerad helhet mellan själ, tanke, känsla, kropp, natur, den sociala omgivningen, kosmos; och däför lever vi med en känsla av total brist på sammanhang, mellan krafter, känslor, impulser och värderingar som står emot varandra och inte kan förlikas. Det leder till trötthet, brist på motivation och en känsla av frustration över att inte leva som vi skulle vilja.

Splittringen mellan jag och de andra; vi och de andra i det egocentriska synsättet gör att de andra per definition utesluts, De ”andra” definieras utifrån sitt sätt att klä sig, sin utbildning, sitt land och språk, ålder, religion, en massa variabler som gör att de ”andra” blir främlingar. När den ”andre” blir avlägsen och främmande för mig kan jag projicera alla tänkbara egenskaper på honom eller henne och till och med börja frukta henne och börja försvara mig.

Egokulturen värnar om små kärnor av trygghet och omtanke, om ”oss” som personer som kan samarbeta och känna kärlek för varandra, men utesluter de ”andra” genom att projicera egenskaper som gör dem till förhatliga eller underlägsna. Ju mörkare vi tycker oss uppfatta de ”andra”, desto ljusare ser vi oss själva och projicerar på så sätt de mörka sidor vi förnekar hos oss själva. Vi pekar patetiskt pekfinger åt varandra utan att inse att vi alla deltar i samma dynamik, där vi utesluter varandra hellre än att ta ansvar för våra egna motsägelser.