Igår kunde jag äntligen ta upp arbetet på en text om biståndet till Chile, som legat i träda sedan jordbävningen. Koncentrationen verkar ha kommit tillbaka. Fast det känns som om marken rör på sig oavbrutet. Det är ibland svårt att skilja på om det är en efterdyning av skalv eller om det verkligen skälver. Jag känner mig permanent yr. På nätterna vaknar jag till av knakande ljud. Då vet jag att det kommit ett nytt skalv, och väntar en stund för att se om det ska tillta eller tona bort. Säkerligen gör alla andra det också.
Visst handlar det mesta man ser på TV fortfarande om de platser som drabbast hårdast. Men nu kommer också skadorna på hus och lägenheter i Santiago och i vårt eget bostadsområde i dagen.Byggfirmor ställs till svars och borgmästare ställs mot väggen. Byggnader som genomlevt 2-3 jordbävningar är direkt farliga att bo i eller börjar bli det.
På TV, i radio och tidningar talas det mycket om post-traumatiska reaktioner som bristande tålamod, ilska, sömnbrist, nedstämdhet. Imorse hörde jag att halva befolkningen har svårt att sova och sover minst två timmar mindre än normalt. Psykologer ger goda råd och säger bl.a att det är bra att berätta för andra om sina upplevelser; gå igenom händelseförloppet en och flera gånger.
Det finns dom som talar om två jordbävningar; valet den 17 januari och jordbävningen den 27.
Den känslomässiga jämvikten påverkas av båda, och några människor jag möter verkar vara mer drabbade av regeringsskiftet än av jordens rörelse.
För elfte året i rad firades igår – något försenat- kvinnodagen i vår kommun Ñuñoa. Vi bodde i 11 år ett stenkast från Plazan, där kommunhuset och alla barerna ligger, och den platsen identifierar sig hela familjen med. Som vanligt var det Nätverket Kvinnor från Plaza Ñuñoa som var arrangör. Jag hade redan under dagen läst mejl från kärngruppen och visste att vår bormästarkandidat Danae känner sig nere och inte var säker på om hon ville hålla tal. Danae var till i torsdags chef för en speciell Regeringskommission som tagit emot klagomål från medborgarna i olika frågor. Den kommissionen upplöses troligen nu. Danae är också den som mest konsekvent drivit frågan om en chilensk Ombudsmannainstitution.
Hon höll sitt tal. Och hon var ärlig nog att berätta för oss alla att hon känner sig ledsen och bedrövad. Hon kom fram till mig efteråt och frågade hur hon skulle bära sig åt för att bli av med sina tunga känslor. Gråt ut dem, föreslog jag. Gråt och skrik tills du fått ur dig det tunga. Jamen, inte kan jag väl gå och gråta på gatorna, sa hon. Tja, det kanske du kan, om du vågar, sa jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar