Omedelbart efter att jag igår knäppt på ”send” och skickat iväg en bloggtext om ”hoppets färg” visste jag att något blivit fel. Jag uttryckte mig förhastat och svepande om svenskarnas individualism. Speciellt en mening om ”de flesta” blev klumpigt formulerad.Det enda som känns riktigt i detta sammanhang är att skicka en ”rättelse” och sen göra en kommentar direkt i bloggen. Det räckte med att en enda vän reagerade, och det är jag tacksam för.
Jag för en kontinuerlig dialog med min dotter Michaela i Göteborg kring detta och vi är inte alltid överens.Jag brukar säga att hon generaliserar för att hon kanske inte hunnit lära känna Sverige och svenskarna tillräckligt än. Jag brukar då också säga att många av mina bästa och mest solidariska vänner är svenskar. Det är ett komplicerat ämne med många ingångar, och generaliseringar duger inte. Jag ber så mycket om ursäkt och är självklart öppen för en dialog.
Det blev kvinnodagsfirande i Santiago trots allt igår. Den aktivitet kvinnoorganisationerna stod för vid Plaza Italia blev kanske inte så välbesökt- några hundra personer- men stämningen var god.
Här möttes unga och gamla, män ock kvinnor: feminister som stod på barrikaderna redan på 70-talet och som nu, liksom jag själv, är 60 plus: Teresa, Ana Maria, Veronica, Vicky, Eliana. Våra kroppar har åldrats, och vi uttrycker oss mindre militant än för 20-30 år sedan. Det ungdomliga inslaget var markant, och många män ställde också upp. En anarkistgrupp ”Bröd och Rosor” försökte gång på gång avbryta med slagord, men en ritual som styrdes från scenen fick energierna att gå i samma riktning. Vi inbjöds att hålla i varandra i händerna och ga runt i en långsam dans i två cirklar, för att ”jorda oss” och med båda händerna för hjärtat mot slutet.
Hygienartiklar togs emot på en stor plastduk och delades upp i olika katetorier. De ska skickas till jordbävningsdrabbade kvinnor i Mauleregionen. Högen dambindor blev extra stor. Kvinnan som tog emot sa att man i andra hjälpsändningar glömt bort att kvinnor får mens.
Radiorösten Vicky från Radio Terra höll i mikrofonen från den enkla scenen. Hon är suverän på att improvisera och få publiken med sig. Vicky bodde några år i Uppsala och jag hamnade i en grupp med fyra andra kvinnor som bott eller fortfarande bor i min födelse- och studentstad. Vi kommenterade just att jordbävningen väckt nedsövda uttryck för solidaritet vid liv. En 73-årig kvinna sa att hon kände igen det som som nu sker från sin egen ungdom.
Vi träffas igen imorgon kväll vid Plaza de la Constitucion för att avtacka Michelle Bachelet, sa flera. Alla officiella firanden inställdes igår. Kvällens samling blir en tackdemonstration till vår avgående kvinnliga president, där inbjudan enbart cirkulerat via Internet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar