Imorse såg jag i en direktsändning på TV invigningen av en splitter ny skola till en hårt drabbad fiskeby, Iloca, vid Stillahavskusten. 140 skolbarn har fått hjälp av företagare från orten att resa sig efter tsunamin och kan nu påbörja höstterminen i nya lokaler. Det var rörande att se alla förväntansfulla barnansikten och höra dem sjunga Nationalsången under bar himmel. Människans kapacitet att börja om på nytt och resa sig efter att bokstavligen ha kastats till marken verkar obegränsad. Och solidariteten verkar också vara gränslös. Igår sjöng sångaren Fernando Ubiergo för den hårt drabbade befolkningen i hamnstaden Talcahuano. Hur var stämningen, frågade jag min goda vän Bernardita, som var med. Börjar människor resa sig långsamt upp, frågade jag? Ja, men ibland är det svårt att trösta människor som drabbats hårt, som mamman jag träffade, och vars nyfödda barn slets iväg av tsunamin, svarade hon.
Det hålls konserter och och i helgen åkte brigader av ungdomar ut från Santiago till de drabbade områdena för att resa enkla trähus och hjälpa till med röjning av hus som rasat.
Ubi caritas et amor, Deus ibi est!”, skrev en svensk, vars fru kan latin. Där det finns godhet och kärlek, där finns Gud.
Jag fick inte med hela dikt 2 "Dessa dagar" igår. Här nedan kommer fortsättningen på dikten.
Översättning av andra delen av Dikt 2 "Dessa dagar" av Carlos Smith
Jag frågade mig själv hur jag mår
Och sökte tystnaden.
Jag beslöt att älska mig själv med mina omvägar
Mina ord, mina beslut,
Jag tyckte om mig själv, jag tyckte om min själ
Jag upplevde mig själv,
Jag prövade mig i det sanna,
I det påtagliga, i det osynliga
I det jag kan, i det jag inte känner till
I det omöjliga, när jag inte finns till,
I tiden som inte finns
I det som inte förgås
Och vägen är fortfarande framför mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar