Arauco är en av de fattigaste och mest bortglömda provinserna i hela Chile. Dit kom också mycket riktigt TV-teamen, militären och matpaketen allra sist på plats. Jag försökte i dagar få telefonkontakt med någon av de många jag känner i provinsen. Den första jag fick kontakt med, efter två veckor, var Pedro, en hotell-och restaurangägare som var med på studiebesök till Gotland i augusti, och som skulle ha tagit emot två praktikanter därifrån nu i mars.
Nästa person jag fick kontakt med var Fabiola, en energisk och framåt kvinna från en by som pappa Erik lärde sig älska och som han till och med skrev en sång till: ”Caripilun”. Jo, deras hus stod kvar även om det var skadat, men hon hade hört att Erciras hus rasat samman. Ercira är en annan, också fattig kvinna, som varit med till Ås, Jämtland, och som av Stefan lärde sig att göra fetaost, som hon sålt och visat upp på matmässor de senaste åren. Ercira har till och med vunnit pris för sin ost, och Fabiola deltog i den stora lanbruksmässan Exporural med sina ostar i november 2009. Fabiola sa att hon inte hade kunnat åka och se hur de andra kvinnorna hade det för de saknade bensin till sin gamla pick-up. Dessutom var vägnätet i mycket dåligt skick, sa hon. Hon berättade också att kommunhuset, där vi samlats och haft möten om ystningskurserna, hade evakuerats på grund av strukturella skador, som uttrycket låter.
Idag, nästan en månad efter jordbävningen , fick jag svar på mejl jag skickat till en av kommuntjänstemännen, Jaime, som ända sedan han var med till Sverige för fem år sedan talat sig varm för ett fortsatt samarbete; en man som visar kärlek och lojalitet till sin bygd och sina människor.
Jaime skickar ett 20-tal foton han tagit på olika platser och berättar i ett långt svar om en av historiens värsta jordbävningar med enorma skador på bostäder och vägnät, el, vatten och avloppsnät. Han berättar att det råder psykologisk oro för nya tsunamis och att många människor i fiskebyarna Tubul och Llico, Curaquilla och Punta Lavapie, där 60% av husen totalförstörts, har flyttat ut på landsbygden och bor hos släktingar och grannar av oro för att havet återigen ska dra in och slita sönder deras fiskebåtar och bostäder.
I floder och bäckar har vattennivån stigit och i brunnar som spruckit har vattnet runnit bort. Dricksvattensystemet fungerar inte ännu, så lastbilar kör ut vatten och det bildas långa köer av människor som väntar på några liter vatten.
Jaime berättar egentligen inget som jag inte redan var informerad om genom att titta på de dagliga TV-reportagen, men nu vet jag att han själv klarat sig relativt väl, även om han skickar med foton av förstörelsen i sitt eget hus tre timmar efter det stora skalvet. I ett nytt mejl berättar han att kommunhuset måste rivas och att borgmästaren tagit plats på hans kontor. Där det finns en kapten som styr har inte sjömännen något att säga till om , skriver han i skämtsam ton, och tillägger att han nästan hela dagarna är ute och registrerar behoven av hjälpsinsatser.
Jag tänker att om pappa Erik hade levt och haft sina krafter i behåll skulle han med all säkerhet ha dragit igång en insamling för sina kära bönder i Arauco. Det Arauco som uppkallats erfter ursprunginnevånarna i Chile- araukanerna- och deras heliga träd- la araucaria. Det Arauco som så många chilenare också glömmer bort att det faktiskt är en del av Chile.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar