Utvecklingen efter jordbävningen är minst sagt dynamisk. Det jag skrev för några dagar sedan känns delvis inaktuellt idag. Igår var det flera kraftiga efterskalv och tsunamilarm utlöstes i Concepcion. Tack och lov blev det “bara” ett skalv på 5,9 grader på Richterskalan. Den panikångest som många människor bär på breder ut sig. Det handlar nu mycket om att lugna hysteriska vänner.
Idag ser jag nya högar av byggnadsmaterial och tegelstenar på gatorna. Ett nybyggt höghus på 20 i våningar i stadsdelen Ñuñoa, bara några kvarter från oss, utrymdes igår då det konstaterats stor riskt för att hela byggnaden ska rasa samman efter att grunden förflyttat sig 2 dm.
Jordbävningen har tagit fram det bästa och sämsta hos människor och visar på ett delat samhälle, inte bara inkomstmässigt.
Förutom att jorden skakar och skälver, har vi också fått se vandalism och våld, till och med riktat mot dem som redan blivit av med allt och bokstavligen sover under bar himmel. Det visar på ett Chile vi inte visste fanns. Det Chile som bara vill ha mer och mer, utan tanke på sina medmänniskor. Det solidariska ansiktet visar sig tack och lov också mer och mer. För varje dag som går tas det nya initiativ till insamlingar och frivilligarbete. Igår tyckte jag mig märka att personalen på banker och offentliga inrättningar var vänligare, mer empatiska än vanligt. Vi är alla små och sårbara inför naturens mäktiga krafter.
Igår fick jag en fantastisk bukett blommor för nästan halva priset av min blomsterhandlare på marknaden. "Man måste se till att ge människor livslusten tillbaka i lägen som detta; inte bara tänka på att tjäna pengar" var hans kommentar. De som har allra minst att ge materiellt är som vanligt de mest generösa. Ett TV-team blev utspisat på en provisorisk eldstad bredvid hus som rasat samman. De förstod inte var maten kom ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar