Hoppets färg

Först en rättelse; artistgalan gav 60 miljoner dollar. Kan trösta mig med att andra som kommenterat också räknat felpå nollorna.

Igår hade jag min första ”låga” dag sedan jordbävningen. Jag vaknade tidigt av en bestämd känsla av att någon ville ha mig att svara på ett mejl. Så var det också. Det första kom 05.42 och 07.30 kunde personen i Sverige inte vänta på svar längre och blev otålig. Det var ett meddelande om att han inte ställer upp på en sedan lång tid planerad, och flera gånger uppskjuten, kurs för fattiga småföretagare i Itatadalen. Dalen ligger bara någon mil från epicentrat för jordbävningen och skadorna på hus och gårdar är ansenliga. Visst har förutsättningarna förändrats, men en solidarisk närvaro idag är ändå viktigare nu. Alla måste börja om på nytt, åtminstone delvis, och det blir naturligt att skjuta upp kursen, men absolut inte avstyra den.

Efter helgens maraton i solidaritet - Chile hjälper Chile- kom meddelandet som en kalldusch. Dels har jag och andra redan investerat massor av tid och pengar, och alla bidrag går upp i rök om vi inte genomför kursen. Det verkade vara totalt ointressant. Men mer än någonsin behöver de drabbade också moraliskt stöd.

Bara närvaron av vänner som sträcker ut en hand ger ett lyft när man bokstavligen måste resa sig upp och börja gå igen.

Jag blev påmind om det jag redan visste. De flesta svenskar tänker i första hand på sig själva, hur mycket de än säger motsatsen. De/ni/vi har blivit så tillvänjda vid att var och en klarar sig på egen hand, att de/ni knappt vet vad det innebär att dela bostad, dela mat, ställa upp för varandra. De/ni/vi har blivit så inbäddade i trygghet att en jordbävning troligen skulle innebära en total och fullständig katastrof. Många vet nog inte längre vad det innebär att sträcka ut en hand för att be andra om hjälp, eller för att hjälpa andra, på riktigt.

Svaga folk knäcks av motgångar medan de starka växer till jättar, sa vår kommande president vid avslutningen på galan igår. Jag är inte glad över presidentbytet, men jag vill gärna ge honom rätt. Jag menar inte att svenskar är ett svagt folk som låter sig knäckas. Jag menar att vi behöver träning i att luta oss mot varandra i en nödsituation.

Det var flera sånger som blev signaturmelodier under artistgalan, där Chile untnämnde sig själv till världsmästare i solidaritet. Det är en överdrift, för solidariteten har snarare lyst med sin frånvaro under individualismens och nyliberalismens tidevarv. Men det finns en ådra kvar, och den vaknade till liv. Argentinaren Diego Torres fick publiken att sjunga allsång i ”Color Esperanza” (hoppets färg) och jag översätter en strof:

Att veta att man kan
Att vilja kunna
Klä av sig rädslan och låta den komma fram
Måla ansiktet med hoppets färg
Fresta framtiden med hjärtat

Saber que se puede
querer que se pueda
quitarse los miedos
sacarlos afuera
pintarse la cara color esperanza
tentar al futuro con el corazón

Eller med colombianen Juanes som var den enda långväga artist som lyckades komma med på ett flyg till Santiago. Han sjöng sin ”Solo le pido a Dios” och inte ett öga var torrt. “Jag vill bara be Gud att smärtan inte ska bli mig likgiltig”.