Jag vägrar att låta mig dras med av nyheterna om våld och plundring som det dominerande efter den stora katastrofen. Jag vägrar att sprida - eller ens lyssna på - kritiken mot dem som med lika stora problem som vi andra att komma fram på mobiler och vägar ändå gör sitt allra bästa i ett extremt svårt läge.
En jordbävning visar på ett nästan övertydligt sätt hur sårbara vi är när naturkrafterna sätter in. Hur mycket vi behöver varandra när våra krafter sätts på extrema prov. Hur mycket en omtanke och ett vänligt ord på vägen hjälper oss att gå vidare.
Jag vill sprida andra nyheter, som dessa:
En tonåring riskerar sitt liv för att rädda en gammal kvinna som satt fastklämd. En kvinna hjälper grannens barn att ta sig ner från 14:e våningen. En man kastar sig i havet för att rädda sin granne. En brandman räddar ett barn att krossas under ett ras. Ett barn tar hand om sina syskon medan är borta under jordbävningen. En fiskare kastar sig i jättevågorna för att rädda en okänd medmänniska. Ungdomar organiserar insamlingar och frivilligarbete. En kvinna i överklasskvarteren delar ut mat i de tuffaste delarna av Santiago. En hemmafru ger bort hälften av sina filtar. Journalister gör insatser för att ta sig fram till de drabbade och erbjuda en mikrofon att kommunicera ifrån. Chilenare och medkännande människor runt om i världen ger moraliskt stöd. Det är dom viktiga nyheterna, de som oftast inte ges något utrymme i media. De som handlar om mänsklig storhet i det lilla. Det är vi själva som måste ge de små, men nog så viktiga gesterna en plats. Allra först inom oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar